Terminens sista provningstillfälle har kommit och blivit av. Denna gång tänkte jag att vi ska ta provandet ett, ganska stort, steg framåt och fundera lite på hur vi kan kombinera ölens smaker med det vi äter. Det här är en helt egen vetenskap, som jag än så länge bara börjat sniffa lite försiktigt i kanten på. Men det är likväl enormt intressant och fantastiskt roligt när en lyckas hitta en kombination som ger det så omtalade giftermålet, där den kombinerade smaken blir större än summan av de tillförda elementens smaker.
Vi började med att jag förde vidare några enkla grundregler som jag lärt mig genom andra personers provningar av både öl och vin och vad jag läst mig till, bland annat på Systembolagets eminenta hemsida. Klicka gärna runt där och läs, det finns massor av matnyttigt. Grunden är de fem grundsmakerna, sött, salt, surt, beskt och umami. Dessa samverkar med varandra så att alla smaker minskar upplevelsen av de andra, frånsett sött och surt som förstärker varandra. Det betyder att en syrlig dryck till söt mat kommer få drycken att smaka ännu syrligare och maten ännu sötare. En besk dryck, å andra sidan, kommer upplevas mindre besk och få maten att smaka mindre sött. Sött och surt minskar också upplevelsen av sig själva, till skillnad från de andra smakerna, som stärker upplevelsen av sig själva. Så besk öl till besk mat, som ruccola, tenderar att bli väldigt beskt. (Alla vet förstås redan att det är en myt att de olika smakerna bara känns på vissa delar av tungan)
Själva provningen bestod av tre olika öl, där den första var Omnipollo Nebuchadnezzar och till det serverades en pizza, där Uffe fick order om att göra en tung och flottig skapelse med främst mycket umami. Det lyckades han med genom kombinationen bacon, salami och bea-sås. Ölen tog ner den flottiga känslan till hanterbara nivåer, men konstigt nog hade nog en ännu kraftigare öl varit bättre, då den blev lite för platt. Men inte helt felskitet i alla fall.
Andra ölen fick bli en palettrensare, utan tillhörande mat, för att förbereda munnen på efterrätten. Denna fick bli Brekeriet Cassis på 750ml-flaska. En redigt syrlig skapelse, men mer funkighet än jag räknat med. Den gjorde dock jobbet alldeles utmärkt och den ostiga flottigheten försvann i ett nafs.
Tredje ölen ut fick bli en personlig favoritkombo av Poppels Imperial stout med citrontarte. Den här har jag skrivit om tidigare och även nu fungerade det som avsett. Sötman i ölen och efterrätten passar utmärkt ihop och tonas ned samtidigt som smakerna av choklad och kaffe i ölen flyttar ihop med citronen på ett utmärkt sätt. Uppskattades nog av samtliga.
Som avrundning av hela serien hade jag också botaniserat bland lite rariteter och bjöd dessutom på Lindemans Cassis, Rodenbach Alexander och Brooklyn local 1. Vad dom smakade tänkte jag dock inte berätta, det får ni testa själv.
provning.wordpress.com 